Archive for October, 2009

THE CHINESE EMPIRE AGAIN?

October 23, 2009

China is planning to resurrect its empire. Old territories will be claimed: the Koreas, the Great Northeast Area (from Russia), Outer Mongolia (now independent), Tannu Tuva (now Russian), Great Northwest Area (now Russian), the Pamirs, Nepal, Bhutan, India’s NEFA, Burma, Laos, Thailand, Vietnam, Cambodia, Malaysia and Singapore. Now Peking is speaking softly about most of the “new” territories but there is lots of time.

India is a special case. There has been a recent flare. China has never accepted the McMahon Line, that goes back to the British Raj, when Sir Henry MacMahon drew the boundary between India and Tibet at the Shimla Convention in 1913.

Now China perceives India as the weakest ink in an anti-China Coalition (see Wall Street Journal, October 15, “Bordering on Danger”). The other members of this coalition are the United States, Japan, and Australia. Chinese leaders worry about the Indian influence in Tibet, especially after the 2008 uprising there in the reluctant province of Tibet.

Many Chinese feel that there is time for a partial war on India to teach the new emerging Asian giant a lesson. Due to China’s rising military might few Chinese think that it would loose in a war with India. PLA general believe India is inferior. The South Asian great power is no pushover, however. Its army is battle-hardened and experienced. Both nations are nuclear armed. The U.S. might help to prevent the Indian-Chinese escalation.

Some 14,000 square kilometers on the Indian-Chinese border are still in dispute. In October 1962 the Chinese attacked India at both ends of the McMahon Line. Over the next month
Troops advanced 160 km south of the Line at the western end and 50 km at the eastern end. In November China announced a cease-fire. Since then there have been a number of clashes. The Nepal-China border was agreed in 1960-61.

The Indians believe that during the war China occupied 15,500 km of the disputed territory. The China-Pakistan border has been agreed but there is dispute about 119,000 square kilometers between New Delhi and Peking. Negotiations have made no progress.

Indian defense analysts believe India needs closer U.S ties to prevent aggressive Chinese behaviour. If China implodes in the future many Asian countries believe it would be good to have an American friend. Trade friction is now growing between India and China. New Delhis has banned imports of Chinese toys, milk and chocolate.

The United States has banned mlitary sales to China but India could benefit from U.S. exports when it modernizes its armed forces. American companies are competing to sell India a new fleet of jet fighters. Such a deal could have a value of over 10 billion U.S. dollars.

As China’s military power grows in the future it might be prudent to watch its plans of expansion: to the north, to the east and to the south. China’s rulers have been engaged in frontier problems for over 2,000 years. To defend the “inner core” it might soon be time for Peking to secure the outer buffer zones.

AYN RAND A HIT IN THE UNITED STATES AND INDIA

October 20, 2009

Ayn Rand’s last novel was a pro-capitalism novel Atlas Shrugged. It sells better than Obama’s books on Amazon.com. How is it possible that a 1,200 page long hymn to capitalism is selling like hot-cakes not only in the United States but in India as well. All PC media report that capitalism is dead or on the slide.

The American journal Foreign Policy reports that Indians are no. 1 in the world in searcing for Ayn Rand on Google. Penguin Books India has sold 50,000 copies of Atlas Shrugged and The Fountainhead since 2005.

Rand was a promoter of individualism to an extent that she has become irresistable in a culture where family, religion, and tradition is most important.

It is said that The Fountainhead is outselling Atlas Shrugged on the subcontinent. It tells the story of Howard Roark, an architect, and it is less poltical than Atlas Shrugged. Roark refused to compromise his designs for clients. It is more accessible than other works by Rand. It describes the collective’s attempt to surpress the individual.

Surprisingly the sales of Rand’s works are not growing in the same way in Sweden, one of the countries in Europe where the Social Democrats for decades lectured on the importance of the collective and the dangers of individualism. Maybe the time for individualism has not yet come in Europe.

In India it is different where a number of stars have expressed admiration for Ayn Rand. There is no doubt a drive for development and wealth in the coming Asian superpower, where there is a shift away from the old socialism from the 1940s to the 1970s.

In recent years, the so-called “Howard Roark effect” has swept across wealthy Indian society:

Foreign Policy:

Shortly after winning Miss India Earth, the country’s top beauty pageant, in 2005, Niharika Singh cited The Fountainhead as her favorite book. “Ayn Rand helped me win the crown,” she declared. Other stars, including biotech queen Kiran Mazumdar-Shaw, actress Preity Zinta, and soccer-player-turned-dancer Baichung Bhutia have all credited Rand with helping them succeed.

Foreign Policy further writes:

Barun Mitra is the founder and director of the Liberty Institute, which hopes to be India’s equivalent of the United States’ libertarian Cato Institute and has recently received a grant from an American foundation to launch a Web initiative promoting “Ayn Rand in India.” He has been a Rand devotee since the early 1980s and even met his wife through a Rand discussion group.

To Mitra, Rand offers a blueprint for India to develop as a democratic and capitalist society at the same time. He hopes that Rand and her libertarian doctrines can enable India to provide a counterexample to the so-called “Asian model” of economic development, which holds that a certain level of authoritarian government and stifled liberty is a prerequisite for a surging economy. If India can achieve double-digit growth while remaining democratic, Mitra thinks, it could become a model for the rest of the world. Rand’s philosophy, Mitra says, can help Indians “moor ourselves to fundamental economic and moral principles.”

One can only welcome the development. Can the subversive effect of Rand also work in Communist China? Time will tell.

DIALOGUE WITH UKRAINE IMPORTANT

October 20, 2009

On October 17, 2009, Estonian Foreign Minister Urmas Paet expressed backing for a wider NATO. Tallinn supports the idea of provision of Ukraine, Georgia, Bosnia and Herzegovina with NATO membership action plans. This would be important for Estonia. It should be discussed at a meeting of foreign ministers in December 2009.

In the case of Ukraine it needs NATO membership as an alternative to close ties with both the West and Russia. Recently Denmark said yes to the Nord Stream pipeline in the Baltic Sea which will cut the large eastern country out of the gas trade. Both Washington D.C. and Brussels should start a dialogue with Kyiv on potential cooperation.

It is important to recognize the geopolitical aspect of Ukraine’s policies. The presidential election on January 17, 2010 in Europe’s second largest country will possibly resulting in policy changes. For the time being it seems necessary to protect the Orange revolution through cooperation between President Yushchenko and Prime Minister Tymashenko in the coming month. It also seems important that Western Ukraine unites to support pro-Western candidates.

Ukraine no doubt is closer to European civilization than to the Russian counterpart. During the Putin era Russia seems to have preferred the Eurasian alternative. After the Georgia war in 2008 Moscow seems to be prepared to use force in the future to retain Ukraine in its sphere of influence. Crimea seems to be the hot spot. For the Russian naval strategy in the southwest there seems to be a clear indication that Moscow seeks control of the northern and eastern shores of the Black Sea.

OM NEOKONSERVATISMEN Del IV

October 20, 2009

Efter triumfen 1991

Efter segern över Sovjetunionen uppstod frågan om hur den amerikanska hegemonin skulle användas. Från 1992 hade USA en demokratisk administration med allt vad det innebar av inställningen till världen. Vissa neokonservativa har omvärderat Bill Clinton. Han var inte rädd för att vid behov intervenera. När Europa hade misslyckats på Balkan ingrep Förenta Staterna mot serberna Bosnien och Kosovo (numera en självständig stat). Clinton sände tunga helikoptrar till Haiti och ingrep mot terrorister i Afghanistan och Sudan. Det var litet halvhjärtat i de senare fallen vilket ledde till ett stadigt ökande terroristhot mot USA under 1990-talet. Följden: 9/11 år 2001. Det var inte en tillfällighet att Richard Perle och Paul Wolfowitz arbetade nära organisationer för mänskliga rättigheter på Balkan.

Så fanns det ett behov för neokonservatism under 1990-talet? De fanns och arbetade med strategier. År 1995 publicerade William Kristol och Robert Kagan en artikel i tidskriften Foreign Affairs (”Toward a Neo-Reaganite Foreign Policy”) som argumenterade för en fortsättning på Reagans offensiva politik från 1980-talet. Dessutom ville man att den konservativa rörelsen skull acceptera Alexander Hamilton, Henry Clay och Theodor Roosevelt bland anfäderna. Hur skall amerikaner kunna älska sin nation om de hatar regeringen, var en inte ovanlig fråga. Bidragande till de neokonservativas växande styrka var splittringen inom det traditionalistiska lägret. Många längtade efter senator Robert Tafts tid (”Mr Republican”) då isolationismen regerade. Taft reagerade häftigt på USA:s inträde i NATO 1949.

Efter 9/11 betraktade huvuddelen av den konservativa rörelsen inte Irak som ett krig i president Wilsons anda utan som ett krig i nationellt intresse. Givetvis var från 2001 Mellanöstern betydelsefullt bland de neokonservativa. Man ville gå på offensiven mot totalitära islamiska rörelser som hade världskalifatet på sitt program. President Bush var dock noga med att framhäva att det var rasistiskt att tro att araberna inte var mogna för demokrati.

Efter 2008 har många konservativa varit beredda att återgå till den realpolitik som länge tjänade det republikanska partiet väl. President Bush underströk huvudlinjerna den kommande politik som rekommenderades:

As events in Europe determined the outcome of the Cold War, events in the Middle East will set the course of our current struggle. If that region is abandoned to dictators and terrorists, it will be a constant source of violence and alarm, exporting killers of increasing destructive destructive power to attack America and other free nations. If that region grows in democracy and prosperity and hope, the terrorist movement will loose its sponsors, lose its recruits, and lose the festering grievances that keep terrorists in business. The stakes of this struggle are high. The security and peace of our country are at stake, and success in this struggle is our only option. (Speech to the Air Force Academy, 2 juni 2004).

Rådet gäller även fem år senare för Obama då det gäller frågan om en ökning av insatserna under 2009 i Afghanistan. De många misstagen av Obama har givit de neokonservativa nytt liv. Den nuvarande administrationen tycks tro att världen är ett stort ”community project” som är öppet för advokater att förhandla om. Obamas opinionssiffror har fallit från 70 till 50. Det ljusnar för den konservativa rörelsen i USA och valen 2010 kan vara ett genombrott. Under tiden bör man undvika inre strider mellan traditionalister, neokonservativa och libertarianer. Amerikansk konservatism är inte betjänt av attacker på delar av rörelsen även om dessa sker på en blogg i det avlägsna Sverige av en svenskättad paleokonservativ bosatt over there.

STASI OCH SVERIGE

October 19, 2009

Den första boken baserad på forskningar i det då s.k. Gauckarkivet, där dokumenten från den östtyska säkerhetstjänsten i Östtyskland nu förvaras, utkom i Sverige år 2000. Den byggde på forskningar av professor Gösta A. Eriksson, DDR Stasi och Sverige, eget förlag, distribution, Almqvist och Wiksell, 2000). En rad nya böcker har sedan dess publicerats. Ett längre bidrag av mig på engelske finns i Zeitschrift des Forschungsverbundes SED-Staat, Nr. 23/2008 (“How East Germany Operated in Scandinavia”).

Författaren, tidigare professor i ekonomisk geografi med internationell marketing i finländska Åbo, arbetade under två år med att gå genom material om Stasi och Sverige i Berlin. Eriksson konstaterar att kontakterna med Östtyskland var omfattande. Stasi kontrollerade alla svenskar med anknytning till företag som gjorde affärer med DDR (omkring 1 500 svenskar och finnar finns registrerade i arkiven).

Stasi (eller Ministeriet för statssäkerhet, MfS) bildades 1950 på initiativ av Sovjetunionen och byggdes upp efter mönster av sovjetiska KGB. Syftet var att bevaka de egna medborgarna i Östtyskland men också att spionera i väst. Danmark och Norge var som NATO-länder särskilt intressanta och vi vet inte exakt hur många Stasiagenter, som fanns i Sverige. Ett 20-tal har det sagts av justitieministern (s). Sverige utnyttjades enligt toppspionchefen Markus Wolf mest som mötesplats för agenter på grund av den dåliga säkerheten vid Sveriges gränser. Men det finns all anledning att tvivla på sanningshalten i vad Wolf säger. Mot slutet av 1980-talet arbetade omkring 100 000 för Stasi.

Eriksson konstaterar att de s.k. Östersjöveckorna, som besöktes av många svenska kommunister, hade stor betydelse för att bryta landets isolering. DDR arbetade för att bli erkänd som självständig stat. Många journalister reste till Rostock, där veckorna hölls, och en ledande finsk TV-journalist lovordade regimen och föreslog i början av 1970-talet en europeisk säkerhets-konferens i Helsingfors. En sådan blev det också 1975. Tydligen gick påverkan åt två håll.

En mindre känd men intressant detalj i boken är att Stasiministern Erich Mielke efter mordet på Olof Palme 1986 började planera för hur DDR skulle kunna utnyttja hans minne. En s.k. Olof-Palmefredsmarsch arrangerades också 1987, planerad och övervakad av den östtyska spionorganisationen.

Flera tusen människor deltog i en marsch från Stralsund i norr till Dresden och Lisbeth Palme talade på Olof Palme Platz i Stralsund. Stasis karta över fredsmarschens väg i Östtyskland finns avbildad i boken.

Inför varje Östersjövecka i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet lade Stasi upp detaljerade operationsplaner för att övervaka deltagarna (och värva spioner).

Eriksson redovisade delar ur flera planläggningar och rapporter. På Östersjöveckan fanns 1974 t.ex. nio svenska partirepresentanter närvarande bland dem flera riksdagsmän, som namnges i boken.

En nackdel med verket är att sakregister och personregister saknas samt att mycket som hämtats ur Stasidokumenten inte har översatts till svenska, utan återges på tyska.

Man kan bara hoppas att det kommer ännu fler böcker om Stasi och Sverige. Svenskarna bör få veta vilka som arbetade för den östtyska regimen i vårt land. Allra bäst vore att de träder fram och själva berättar om sin verksamhet. Omfattande dokumentation kommer att bli tillgänglig inom de närmaste åren, så sanningen om Stasi och Sverige lär snart ändå komma fram.

En svensk professor har begärt att få ut Säpos dokument om misstänkta svenska Stasispioner. Det blev nej på den begäran.

Bertil Häggman

DET KOMMUNISTISKA BLODBADET DÅ OCH NU

October 19, 2009

År 1982 publicerade jag skriften Den kommunistiska förintelsen – den internationella kommunismens offer sedan 1917 (Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala). Mina uppskattningar då långt före det att dokumenten öppnats efter Sovjets kollaps 1991 var preliminära men inte så långt från vad vi nu vet.

1982

Sovjetunionen

Ryska revolutionenoch inbördeskriget, militära och civila förluster 14 500 000
Kollektiviseringen av jordbruket. Likvidering av minoriteter
Och motståndare till regimen 3 000 000
Svält förorsakad av första femårsplanen 7 000 000
Stalins utrensningar 1 500 000
Döda i tvångsarbetsläger 1918 – 1975 23 000 000

Europa

Revolutioner och invasioner 500 000
Likvideringar av olitiska motståndare 2 000 000
Utrensningar 1 000 000
Döda i tvångsarbetsläger sedan 1946 100 000
Tyskar dödade under fördrivningen 1945 – 1946 2 100 000

Asien

Kinesiska inbördeskeiget 1927 – 1949 1 750 000
Jordreformen i Kina 1 000 000
Utrensningar 1949 – 1958 20 000 000
Det Stora Språnget 2 000 000
Den Stora Proletära Kulturrevolutionen och dess följder 500 000
Döda i tvångsarbetsläger 2 000 000
Tibet 200 000
Koreakriget 4 000 000
Malaya 20 000
Filppinerna 5 000
Vietnam 2 500 000
Kambodja och Laos 2 000 000

Latinamerika

Kuba 30 000

Afrika 100 000

Summa totalt 91 795 000

En engelsk författare räknade under 1960-talet med 83, 5 miljoner offer globalt. En brittisk kommitté kom fram till 85 miljoner offer. Solszjenitsyn nämnde 110 miljoner. En fransk studie från 1978 lade fram siffran 142 917 000 offer för kommunismen. Idag beräknas enbart de sovjetiska och kinesiska offren vara 140 miljoner.

Muséer och minnesdagar erinrar nu om kommunismens offer. Ännu har inte någon ny Nürnbergrättegång hållits efter 1991 års sovjetiska kollaps. Det det kinesiska kommunistpartiets arkiv förblir slutna.

Tystnaden om kommunismens offer måste brytas.

MOSKVASTÖD TILL SVERIGES KOMMUNISTER FÖRE 1991

October 18, 2009

Valet år 2010 i Sverige närmar sig och det kan vara på sin plats redan under hösten 2009 att påminna m det ekonomiska stöd som lämnades kommunisterna i Skandinavien. Uppgifterna är hämtade ur den danska boken Guldet fra Moskva – Finansieringen af de nordiske kommunistpartier 1917 – 1990 (Forum, Köpenhamn, 2001, 356 sidor).

Då det gäller Sverige var siffrorna 1950 till 1963 (det sista året bidrag lämnades).

1951 20 000 US dollars
1952 25 000 US dollars
1953 25 000 US dollars
1954 55 000 US dollars
1955 30 000 US dollars
1956 70 000 US dollars
1957 40 000 US dollars
1958 60 000 US dollars
1959 70 000 US dollars
1960 70 000 US dollars
1961 70 000 US dollars
1962 70 000 US dollars
1963 150 000 US dollars

I boken återges delar av en utskrift av protokoll nr. 8 från möte med det sovjetiska kommunistpartiets centralkommittés presidium den 20 maj 1953:

2. Att anse det vara ändamålsenligt att ge ekonomisk hjälp till följande kommunistpartier från medlen från Den internationella fackföreningsfonden till stöd för vänsterorienterade arbetarorganisationer inom det rumänska fackföreningsrådet:

Finlands Kommunistparti 400 000 US dollars
Greklands Kommunistparti 75 000 US dollars
Sveriges Kommunistparti 25 000 US dollars
Norges Kommunistparti 25 000 US dollars
Luxemburgs Kommunistparti 25 000 US dollars
Syrien och Libanons Kommunistparti 25 000 US dollars
Australiens Kommunistparti 25 000 US dollars
Österrikes Kommunistparti 400 000 US dollars

Beloppet till det österrikiska kommunistpartiet skall överföras i schilling.

(översättning från den danska utskriften).

GEOPOLITIKENS FADER – RUDOLF KJELLÈN Del II

October 18, 2009

I sin senaste bok Geopolitik – en introduktion (Recito Förlag, 2009) har Bertil Häggman bland annat pekat på att termen geopolitik först användes av den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén år 1899.

Professor Kjellén verkade under samma tid som den engelske geopolitikern Sir Halford Mackinder och den amerikanske amiralen Alfred T. Mahan. Det är inte belagt om de studerade varandras böcker. Mackinder företrädde tron på landmaktens betydelse i början av 1900-talet och Mahan var en stark förespråkare för sjömakt. Kjellén var övertygad om att de gamla europeiska imperierna var på väg mot nedgång och kanske fall. Han förespråkade självständiga nationalstater.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fann Kjellén att Japan var en uppgående makt särskilt efter segern över Ryssland 1905. Han höll 14 offentliga föreläsningar vid Göteborgs universitet under rubriken ”Japan, världens nya stormakt.” Redan 1904 hade Mackinder presenterat sin geopolitiska teori. Den gick ut på att det inom Euroasien fanns ett område, the Pivot Area, som var oåtkomligt för sjömakt. När Kjellén besökte Japan undervisade den blivande tyske geopolitikern Karl Haushofer vid en artilleriskola i Japan. Kjelléns bok Staten som lifsform översattes till japanska av professor Abe Shigoro och publicerades i Japan 1936.

Under vistelsen i Japan bodde Kjellén hos den svenske envoyen Gustaf Wallenberg (1863 – 1937). Denne var svensk diplomat i Japan från 1906 till 1918 och bodde i Yokohama.

I min bok har jag tagit upp något om den svenske professorns jordenruntresa i början av seklet:

Ur Kap. 2 Rudolf Kjellén – geopolitikens grundare

Redan mot slutet av 1800-talet hade Kjellén ägnat Japan stort intresse. Under 1909 fick han tillfälle resa till både Japan och Kina, en resa som kom att betyda mycket för honom och hans geopolitiska arbete. I april inledde han färden som gick via Warszawa till Smolensk och Moskva där han tog tåget till Vladivostok. Tredje dagen av tågresan passerades gränsstenen mellan Europa och Asien. Den 16 april hade tåget svängt söderut mot Kina. På vägen besöktes Mukden i Manchuriet. Efter ca 12 000 km anlände Kjellén den 19 april i Peking där han togs emot av den svenske diplomaten Wallenberg. Det blev en vistelse under 12 dagar i den kinesiska huvudstaden och han Kjellén kunde konstatera att Europas makt i Kina var på väg att försvinna:

”Klangen av klockor, som börjat ringa till graven av hela den civilisationsfas över vilken Europa just nu yves, i äkta tragiskt övermod.”

Resan fortsatte till havs mot Japan och Kjellén slog upp sitt högkvarter i Yokohama. Efter några dagar i Japan gjorde han jämförelser mellan landet och Kina:

”Japans själ är romantisk medan Kina är realistisk-klassisk , och Japans själ är progressiv medan Kinas är byråkratisk-konservativ.”

En annan jämförelse: Japan verkar för Kjellén närmast vara socialistiskt – staten tar människornas hela välfärd på sin lott medan Kina verkar vara ett ”liberalt” land. Statsmakten är begränsad genom samhällslivets oberoende och de lokala makthavarnas inflytande ute i provinserna. Systemet skulle dock förändras med våld och 1949 etablerades en totalitär, centralistisk totalitär kommunistisk diktatur.

I jun seglade Kjellén med ”Empress of India” över Stilla havet mot Kanada och hade under 12 dagar möjlighet att samla material och tankar. Från Vancouver reste han med Canadian Pacific Railway till östkusten för att korsa Atlanten. Den 13 juli var han åter i Göteborg efter en fyra månaders jordenruntresa.

GEOPOLITIKENS FADER – RUDOLF KJELLÈN Del I

October 17, 2009

I sin senaste bok Geopolitik – en introduktion (Recito Förlag, 2009) har Bertil Häggman bland annat pekat på att termen geopolitik först användes av den svenske statsvetare Rudlof Kjellén år 1899. Den klassiska geopolitiken har sedan Sovjetunionens kollaps 1991 på nytt kommit alltmer i blickpunkten inom området internationella relationer. Geografi, geopolitik och geostrategi är områden som under det kalla kriget ofta negligerades på grund av den låsta bipolära globala situationen. Nya supermakter har växt fram sedan dess och den geopolitiska världskartan har förändrats.

Till det nya hör att ekonomin har kommit att spela en allt större roll som variabel inom geopolitiken. På Wall Street hör man numera ofta att fallande börskurser beror på «geopolitisk oro». USA:s tidigare riksbankschef Alan Greenspan var en av de ledande personligheter som använde termen geopolitik i början av 2000-talet.

Den svenske professorn Rudolf Kjellén var den som först använde termen geopolitik år 1899. Ledande geopolitiska tänkare som engelsmannen Sir Halford Mackinder och amerikanerna amiral Alfred Thayer Mahan och professor Nicholas Spykman är fortfarande aktuella. I Ryssland har sedan 1990-talet växt fram en särskild euroasiatisk geopolitisk teori, som ägnas uppmärksamhet i denna nya introduktion till den klassiska geopolitiken.

Bertil Häggman är jurist och författare samt bloggredaktör för världsinbördeskriget.wordpress.com . Det har sedan 1971 blivit över 150 böcker och tidskriftsartiklar på varjehanda språk. Efter Berlinmurens fall har Häggman ägnat den klassiska geopolitiken uppmärksamhet i artiklar både i utlandet och i Sverige på papper och på internet.

Här kommer att publiceras några utdrag ur bokens kapitel om Kjellén:

Kap. 2 Rudolf Kjellén – geopolitikens grundare

Rudolf Kjellén föddes den 13 juni 1864 på Thorsö, en liten ö i Vänern, där pappan var kyrkoherde. Uppväxttiden förflöt lugnt i kyrkoherdehemmet med skolgång i Skara och studentexamen 1880. Universitetsstudierna påbörjades samma år i Uppsala och redan 1883 tog Kjellén filosofie kandidatexamen.

Författarskapet började tidigt. Redan som 23-åring bidrog han med artiklar till ett uppslagsverk. Under tiden i Uppsala ägnade han sig också åt vad som skulle komma att bli en viktig hobby: sången.

Tidigt började den blivande geopolitikern föra en slags dagbok, där han skrev ner tankar och händelser. Den 14 november 1889 finns några rader om ett kommande världskrig, som skulle visa sig vara profetiska:

”Staten är en person av högre art än individen. Historien vittnar, hur statens självmedvetande alltmer stiger; om ock de atomistiska intressena i våra dagar hava tusende tungor, så talar å andra sidan den just i vår tid så starka nationalitetsprincipen om statspersonens seger över individen. Till äventyrs ligger denna ide på djupet av det världskrig, som stundar. Därmed är historiens första stadie passerad, individens period förbi.”

Under sitt vuxna liv kom Kjellén en av den svenska konservatismens främsta företrädare, åtminstone på det ideologiska planet. En reflektion från ett besök på Thorsö prästgård i december 1889 ger en god bild av hans grundtankar:

”Med förfäran märker jag, hur världen rusar efter frihetens chimärer, var de visa sig. Med förfäran måste jag se, att historiens utveckling allt ifrån den nya tidens början i förra seklet med oblidkelig konsekvens leder rakt in i socialismen; förnuftets röster glesna, hava ingen kraft längre; där frihetens ljus lockar, dit rusa massorna blindt, som tjuren efter rödt, och massorna hava redan makten: förnuftet har alltid stått i minoritet, och nu är majoriteten herre. Men skall jag därför förtvivla om framtiden? Månne icke denna omvälvning av makten i massans händer kan bliva nödvändig för den nya tid, som därefter kommer?…Får jag icke tro, att socialismen är en…rörelse, ett nödvändigt avbrott för att bereda mark åt en ny ide.”

OM NEOKONSERVATISMEN Del IV

October 17, 2009

Efter triumfen 1991

Efter segern över Sovjetunionen uppstod frågan om hur den amerikanska hegemonin skulle användas. Från 1992 hade USA en demokratisk administration med allt vad det innebar av inställningen till världen. Vissa neokonservativa har omvärderat Bill Clinton. Han var inte rädd för att vid behov intervenera. När Europa hade misslyckats på Balkan ingrep Förenta Staterna mot serberna Bosnien och Kosovo (numera en självständig stat). Clinton sände tunga helikoptrar till Haiti och ingrep mot terrorister i Afghanistan och Sudan. Det var litet halvhjärtat i de senare fallen vilket ledde till ett stadigt ökande terroristhot mot USA under 1990-talet. Följden: 9/11 år 2001. Det var inte en tillfällighet att Richard Perle och Paul Wolfowitz arbetade nära organisationer för mänskliga rättigheter på Balkan.

Så fanns det ett behov för neokonservatism under 1990-talet? De fanns och arbetade med strategier. År 1995 publicerade William Kristol och Robert Kagan en artikel i tidskriften Foreign Affairs (”Toward a Neo-Reaganite Foreign Policy”) som argumenterade för en fortsättning på Reagans offensiva politik från 1980-talet. Dessutom ville man att den konservativa rörelsen skull acceptera Alexander Hamilton, Henry Clay och Theodor Roosevelt bland anfäderna. Hur skall amerikaner kunna älska sin nation om de hatar regeringen, var en inte ovanlig fråga. Bidragande till de neokonservativas växande styrka var splittringen inom det traditionalistiska lägret. Många längtade efter senator Robert Tafts tid (”Mr Republican”) då isolationismen regerade. Taft reagerade häftigt på USA:s inträde i NATO 1949.

Efter 9/11 betraktade huvuddelen av den konservativa rörelsen inte Irak som ett krig i president Wilsons anda utan som ett krig i nationellt intresse. Givetvis var från 2001 Mellanöstern betydelsefullt bland de neokonservativa. Man ville gå på offensiven mot totalitära islamiska rörelser som hade världskalifatet på sitt program. President Bush var dock noga med att framhäva att det var rasistiskt att tro att araberna inte var mogna för demokrati.

Efter 2008 har många konservativa varit beredda att återgå till den realpolitik som länge tjänade det republikanska partiet väl. President Bush underströk huvudlinjerna den kommande politik som rekommenderades:

As events in Europe determined the outcome of the Cold War, events in the Middle East will set the course of our current struggle. If that region is abandoned to dictators and terrorists, it will be a constant source of violence and alarm, exporting killers of increasing destructive destructive power to attack America and other free nations. If that region grows in democracy and prosperity and hope, the terrorist movement will loose its sponsors, lose its recruits, and lose the festering grievances that keep terrorists in business. The stakes of this struggle are high. The security and peace of our country are at stake, and success in this struggle is our only option. (Speech to the Air Force Academy, 2 juni 2004).

Rådet gäller även fem år senare för Obama då det gäller frågan om en ökning av insatserna under 2009 i Afghanistan. De många misstagen av Obama har givit de neokonservativa nytt liv. Den nuvarande administrationen tycks tro att världen är ett stort ”community project” som är öppet för advokater att förhandla om. Obamas opinionssiffror har fallit från 70 till 50. Det ljusnar för den konservativa rörelsen i USA och valen 2010 kan vara ett genombrott. Under tiden bör man undvika inre strider mellan traditionalister, neokonservativa och libertarianer.